Långt sommarlov och ny skola!

Skolan börjar imorgon! Sommarlovet har varit ett långt och mycket lugnt lov. Jag hade också lite extra långt eftersom jag valde att hoppa av skolan i maj.

Jag gick på kärna skola i 10 år så när jag slutade nian förra året så kändes det konstigt att man inte längre skulle få träffa sina klasskompisar. Tiden på kärna var en bra tid. Jag hade bra närvaro och var nästan aldrig sjuk. Jag fick kämpa för att få de betyg som jag kände mig nöjd med. Jag har alltid fått plugga väldigt mycket!

Men det gick bara bättre och bättre för mot slutet av nian höjde jag många av mina betyg men jag har aldrig varit den som är bäst i klassen. När man gick på kärna så tyckte jag att det skulle bli skönt att börja på gymnasiet och i en ny skola. Men nu kan jag inse att det var en bra skola och jag trivdes bra och hade underbara kompisar. Kompisarna saknar jag! Det blir att man inte träffas lika ofta eftersom var och en gör sitt och går i olika skolor. Förut träffades man varje dag och nu bara någon gång ibland. Så det gör också att jag saknar min tid som jag hade på kärna. I alla fall kompisarna!

När jag började gymnasiet för ett år sedan så kände jag att det här kommer bli skit kul. Att få träffa nya människor, få nya kompisar och börja på en ny skola. Jag kom i en jätte bra klass som man kände sig trygg i och jag trivdes bra i skolan. Jag fick snälla kompisar i klassen. Men någon gång i september - oktober blev jag oftare sjuk. Fick ont i halsen, magen och kände mig väldigt hängig. Jag som nästan aldrig hade varit sjuk tidigare. Detta betydde också att frånvaron från skolan steg och steg. Jag kom efter bara mer och mer med skolarbetet. Tillslut mådde jag så dåligt att jag knappt ville ta mig upp ur sängen på morgonen. Jag kunde gråta hela tiden. Orken fanns inte där. Jag var hemma väldigt mycket under den tiden. Men när jag kände mig bra igen så gick jag till skolan. Försökte gå till skolan så gott jag kunde men det är inte så lätt när man inte mår så bra. Jag började känna mig bättre fram till jul och i början på det nya året.

Men sen i februari - mars någon gång så blev allt bara värre igen.
Känslan av att vara ensam kom tillbaka, känslan som jag kände när jag bara mådde så sämst. Jag kände mig väldigt ensam och min kropp gjorde inte som jag ville. Jag kände mig sviken av mig själv. Jag både hatade och skämdes för att jag mådde dåligt. Jag kunde gråta hela tiden över hur jag mådde. Vad var det jag mådde dåligt över egentligen? Och vad skulle mina kompisar tycka när jag berättade att jag inte mådde så bra? Vad tyckte klassen när jag knappt kom till skolan? Det blev därför bara jobbigare och jobbigare att gå till skolan. Jag skämdes att jag hade missat så mycket.
Ofta när någon frågade hur jag mådde så svarade jag bara ”ja jag mår bra”. Jag ville undvika att berätta att jag mådde dåligt. Tillslut så fick mamma nog, det skulle inte bli bättre av att ligga i sängen hela dagarna. Hon ringde till vårdcentralen och därefter BUP. Jag fick en tid till en kurator. Jag hade tidigare gått till kuratorn på skolan men hon var så konstig, hon gjorde bara så man mådde ännu sämre. Sådana som hon borde inte få ha det yrket! Jag menar om man går till en kurator ska man väl få hjälp och inte bara göra så jag mådde sämre. Då kunde jag lika gärna ligga kvar i sängen hemma där jag redan mådde dåligt.
Men när jag kom till kuratorn på BUP så kunde han se direkt att jag var deprimerad och hade ångest. Jag gillade genast honom eftersom jag fick svar direkt på varför jag mådde dåligt.

I maj i samma veva som jag fick gå till en kurator så beslöt jag mig för att hoppa av skolan. Det var för det skulle aldrig gå jag hade både hög frånvaro och mådde dåligt. Jag tror dem i klassen fick veta väldigt fort att jag hade slutat och kompisarna i klassen fick också veta det.  Men nu skulle jag även berätta för mina andra kompisar att jag hade hoppat av. Några fick veta det genom handbollen. Så jag fick sms där de frågade om detta stämde vilket jag självklart svarade att det gjorde. Men det var några andra kompisar som jag ännu inte hade berättat det för. Jag tyckte och tycker fortfarande att det är jobbigt att prata om detta. Men det går faktiskt lättare att prata om det nu än vad det gjorde då.

När jag träffade mina kompisar på Folkunga så trodde jag att skulle vara jätte pinsamt. Men det var det verkligen inte. Jag behövde knappt berätta något hur jag mådde och det var en stor lättnad att de förstod varför jag tog det beslut som jag tog.

Så var det även med mina kompisar från kärna, det är så skönt att jag har kompisar som jag kan lita på! Att de finns där när jag behöver dem! Jag hoppas att de också vet att jag finns här när de behöver mig!
Jag behöver inte längre känna att det är pinsamt, att jag skäms över att jag hoppade av skolan eller att jag mådde dåligt. Vilket jag först gjorde jag tänkte vad ska folk tycka och tänka om mig egentligen? 

Jag har sedan dess gått till en kurator som har gjort att jag mår bättre. Och idag mår jag bättre än vad jag gjorde för bara någon månad sedan. När jag hade hoppat av skolan så fick jag söka till en annan linje och skola. Det blev genast ett svårt att välja som jag kommer ihåg att det var förra gången också. Eftersom det finns massvis med både olika linjer och skolor i Linköping. Men jag valde att söka till stylist på ljunkan med de betygen som jag hade sedan jag slutade nian. Jag kom in på denna linje och börjar skolan igen imorgon. Jag hoppas att jag kommer att trivas och träffa nya kompisar. Få en ny start!